Att bedöma PR, perspektiv och betydelsen av orden “om” och “men”

Jag skulle kunna säga “Min mormor gör de godaste köttbullarna”. Leif Mannerström skulle kanske rynka lite på näsan, grymta en svordom och svara “MEN din mormor gör fel. OM hon skulle använda mindre vitlök och mer smör skulle hon göra rätt”.

Vems perspektiv är det rätta?

Att analysera PR-branschen gör att jag ofta tänker i banor som “men ALLT bottnar ju det personetiska” eller det mer radikala “nej nu skiter jag fan i det här. Jag pallar inte”. Att dessa tankar ofta smyger sig på är för att branschens komplexitet ofta är svår att förstå sig på.

Nu när jag har skrivit sex stycken blogginlägg om olika saker blir det mer uppenbart för mig än någonsin att alla delar av kommunikation på ett eller annat sätt hänger ihop med varandra. För vi kan se PR överallt, i tunnelbanan, i mataffären, på internet och tidningen – budskap som på något sätt har som mål att påverka oss och få oss att tycka på ett visst sätt. Oavsett om det är genom aktivism, nyhetsartiklar, reklamannonser eller någon annan form av kommunikation har de som gemensam nämnare att det är gjorda med ett mål och ska appellera till våra känslor på ett eller annat sätt (Coombs & Holladay, 2010: 24). Vi stannar sällan upp ett stund för att reflektera över vad vi verkligen har upplevt.

Att koppla olika känslor med olika typer av budskap hör till PR-utövarens vardag. Budskapen paketeras på olika sätt utifrån vem den tilltänka mottagaren är. Det är som att olika organisationer levererar en Michael Moore-dokumentär där samma sanningar presenteras på olika sätt. Då kommunikation handlar om att nå till oss genom djungeln av budskap är det viktigt att vara öppen men samtidigt kritisk för att kunna vidga sina perspektiv och inte bli utsatt för påverkan. Som PR-utövare ställs man ofta på egna ben och våra egna perspektiv och vad som har format oss kommer utgöra grunden för hur vi tolkar saker och vad vi tycker, exempelvis hur den godaste köttbullen egentligen ska smaka.

I matematiken, fysiken och kemin finns sanningar: 1+1=2, E= Mc2 och “titta inte direkt in i lågan när magnesium brinner” (vilket alla gjorde ändå). I kommunikationsbranschen styrs vi istället av olika perspektiv: etiska, kritiska, organisatoriska eller individuella för att nämna några. Vems glasögon du sätter på dig kommer att avgöra vad du tycker. PR har dock en likhet som jag ser med fysiken som jag skulle vilja belysa och det bygger på att varje reaktion har en motreaktion. I det arbete som PR-utövare gör finns det en alltid en förhoppning att få mottagaren att reagera och framförallt agera. En annons är inte bara en annons utan den ska uppmana köp av en viss vara eller tjänst. Ibland går allt bra, ibland mindre bra. När fotbollsklubben Barcelona började med reklam på sina tröjor blev många hängivna supportrar uppeldade (som bara spanjorer kan bli) eftersom klubben enligt tradition aldrig hade burit reklam på sina tröjor (Svenska Dagbladet, 2010). Klubben å sin sida kunde skratta hela vägen till banken för det genererade ett enormt belopp på kontot. Utifrån vem du frågar kommer alltså svaret på frågan om det var rätt beslut variera.

Jag försöker inte säga att PR är godtyckligt, även om jag kanske antyder det. Vad jag vill belysa är att gränslandet mellan svart och vitt är enormt stort och att mycket går att rättfärdiga genom olika perspektiv. . Det handlar, rätt förenklat, om att olika kommunikationsdelar (så som CSR och aktivism) inte går att stämpla med egenskaper som “bra” eller “dåliga”. Det är snarare när man börjar bryta ner specifika fall i mindre beståndsdelar som det går att argumentera för sakers innebörd.

Enligt Coombs och Holladay (2010: 22) är PR starkt ihopkopplat med etik. Etik å sin sida utgår från varje enskild individ (Sumner, 2006: 97). För att göra den stora frågan väldigt enkel så går det här att konstatera att hur vi bedömer PR är upp till oss själva. Därför tycker jag att en av de viktigaste komponenterna i PR är etik. Att agera etiskt kring reklam handlar inte om att skicka med två A4-sidor med förklaring i varje reklamutskick i brevlådan utan det handlar snarare om att få bort ordet “om”. Att sträva efter att skapa material där perspektiv och åsikter framkommer och att försöka låta bli att inkräkta i den personliga sfären. Om de kampanjer/annonser/utskick försvinner som ligger på gränsen till att RO-anmälas så kommer marknaden bli trevligare och branschen få tillbaka lite legitimitet, det är jag övertygad om.

Som kommunikatör finns det motdrag mot att luras in i olika fällor. Ett av den är att jobba med transparens. Transparens som blev i något av en trend på tidiga 2000-talet (Coombs & Holladay, 2010: 41). Med det menas att man som organisation är öppen med vad det är man gör för något och kommunicerar med sina intressenter. Vad det hjälper med är att det underlättar för mottagaren i sitt åsiktskapande (Swann, 2014: 463ff). Ju fler parametrar vi har att mäta något med, ju lättare blir det att bedöma det. Om man exempelvis ska bedöma hur bra en köttbulle smakar så är det bättre att både få känna på konsistensen och smaka på den än att bedöma den enbart utifrån ett recept. Dock kvarstår det faktum att kötbullen fortfarande kommer att bedömas efter eget tycke och smak i slutändan, även fast vi blir påverkade i vissa riktningar. Det spelar ingen roll om Gordon Ramsey spenderar en jorden runt-resa på att hitta rätt kombination av kött och kryddor och lagar, att jag gillar min mormors köttbullar mest grundar sig i tradition och känslan av att det tillhör min uppväxt.

Så vad landar vi i? Jo att det är ett virrvarr av faktorer som måste räknas in i arbetet runt PR och att ord som “om” och “men” alltid kan dyka upp och förstöra en solig dag. En del av kommunikation har fått kritik i form av att stora företag använder den till att influera människors livsstil (Coombs & Holladay, 2010: 22), och den måste bort. Om någon skulle fråga mig idag om jag tycker att PR är bra eller dåligt så har jag Anonymous ord ringande i öronen. Jag skulle svara:

“One part is trying help you and the other is trying to fuck you over.”

Så nä, PR kanske inte är perfekt i dagsläget. Men vafan, även solen har sina fläckar.

Over and out.

Källor:
Coombs, T & Holladay, S. (2010). PR Strategy and Application. Managing Influence. Wiley-Blackwell

Sumner, M. (2006). Ethics i Jupp, V. The Sage Dictionary of social research methods. SAGE publications Ltd. London.

Svenska Dagbladet. (2010). Barcelona tvingas sälja tröjreklam. Svenska Dagbladet näringsliv. http://www.svd.se/barcelona-tvingas-salja-trojreklam [Hämtad 2016-03-18]

Swann, Patricia. (2014). Cases in Public Relations Management: The Rise of Social Media and Activism. Andra upplagan. New York: Routledge.

Kriskommunikation: Att med egna ord definiera verkligheten

Det finns många typer av kriser. En av de mest fruktade är den ökända 50-årskrisen. Jag har en bit kvar till dess men viss erfarenhet kan jag ändå säga finns. Den stod min pappa för och gick i mångt och mycket ut på att han trodde att han hade en 40-årskris.

Nog om det.

I kommunikationens värld existerar kriser i olika former och hur de bedöms, hanteras och kommuniceras utgör en stor del av det arbete som senare kommer att utgöra en image (Swann, 2014: 155ff). I det skarpa läge som krisen existerar i är det även så att många misstag görs och därför finns det all anledning att se vad som egentligen händer under en kris – och hur den bemöts. Med utgångspunkt i att det inte finns någon sätt att eliminera alla risker (Coombs & Holladay, 2010: 240) handlar arbetet runt en kris mycket om hur hanteringen av densamme bedrivs.

När Tiger Woods gråtande under en presskonferens berättade för medierna om sina problem i samband med sexskandalen vann han tillbaka många fans och fick mycket sympatier. Jag trodde inte att det var sant, tänkte “kan människor vara så ignoranta?”. Det verkar inte bättre. Det tog ett tag för honom att komma tillbaka och bli en världstjärna igen. Men det gick. Nu tycker inte jag att alla straff är värda livstid. Men har man legat med så många kvinnor samtidigt som man har en fru så tycker jag inte att sponsorer som Nike och Rolex (Tigerwoods.com, u.å.) borde stå bakom honom. Det sänder fel signaler. Att välja någon ska ska vara sitt ansikte utåt sträcker sig längre än till vad en person kan prestera med en golfklubba.

Trots min skepsis mot företagen är det bara att erkänna att den kommunikation som Tiger genomförde i samband med skandalen var av rätt karaktär för det egna varumärket. Då inga organisationer klarar sig undan kriser (Coombs & Holladay, 2010: 241) är kriser som rör det personliga varumärket intressanta att ta upp i dessa fall. Vad Tiger gjorde i samband med att skandalen uppdagades var att han tog på sig fullt ansvar för handlingen. Med denna handling visar en på att det är viktigare att motverka negativ spridning än att skylla på andra (Swann, 2014: 158). Två andra saker Tiger gjorde rätt under skandalen var att han visade på vad som i krisarbete kan refereras till som rättande handling och underkastelse. Det innebär att man lovar att det inte kommer hända igen och samtidigt ber man om förlåtelse för sina handlningar (Coombs & Holladay, 2010: 247). Rent konkret innebar det att Tiger stod för sina handlingar, bad om ursäkt och lovade att ta professionell hjälp.

Exemplet visar på hur kriskommunikation kan fungera i sina bästa stunder, hur det faktiskt går att få stöd i en situation som riskerar att gå käpprätt åt fel håll. Nu är jag som sagt inget stort fan av vad Tiger gjorde, men hur han agerade fungerade bevisligen ur en kommunikativt perspektiv. Generellt tycker jag dock att företag jobbar dåligt med kriskommunikation. Om det beror på otillräcklig kunskap, ignorans, litet konsekvenstänk eller något annat är svårt att svara på. Det är väl det som gör kriskommunikaiton till en så svår kommunikativ fråga, att ingen riktigt vet vad som är den bästa medicinen för företag i olika situationer.

Mark Twain lär ha sagt ”what gets us into trouble is not what we don’t know. It’s what we know for sure that just ain’t so” jag tycker att det stämmer rätt bra in på krishantering hos många företag. Det existerar en tro om att de är resistenta mot all form kritik och att inget kommer påverka deras image. Det är farligt, inte minst för dem själva.

Taco hej

Källor
Coombs, T & Holladay, S. (2010). PR Strategy and Application. Managing Influence. Wiley-Blackwell

Swann, Patricia. (2014). Cases in Public Relations Management: The Rise of Social Media and Activism. Andra upplagan. New York: Routledge.

Tigerwoods.com. (u.å.). Official sponsors. Tigerwoods.com. http://www.tigerwoods.com/sponsors/ [Hämtad 2016-03-16]

Reputation & issues management: Anseende viktigare än individ?

Att värna om sitt eget anseende är inte något nytt för företagen som avsätter ett stort kapital enbart för den delen. Utåt sett vill alla företag upplevas som ett starkt och genuint sådant och att minimera risker för att skada sitt anseende är något som det jobbas flitigt på. Ett bra anseende byggs på konsumenters erfarenhet av olika insatser och hur väl de lever upp till förväntningarna (Coombs & Holladay, 2010: 168ff) så därför blir det av relevans att förebygga att ingen onödig skada sker. Vanligt för problem runt anseende är att de ofta dyker upp när någon utifrån har snokat fram något gott om företaget som de försökt dölja.

För ingen kan väl vara så dum att kritisera sin egen organisation öppet i sociala medier? Jodå.

Någon som utan konsekvenstänk utmanade sanningen om att anseende är viktigare än individ är ivorianen Serge Aurier som till vardags tillhör fotbollsklubben PSG (Paris Saint Germain). Under en livesänd stream pratade han nedsättande om både lagkamrater och tränare vilket resulterade i att sedemera blev avstängd av klubben och frågan är om han någonsin kommer att få spela igen för dem (Paulsson, 2016).

Ur ett anseendeperspektiv var det här ett dråpslag för både spelaren men också för klubben. Negativ publicitet påverkar ett anseende, kanske till och med mer än positiv dito. Istället för att PSG tar itu med vad som går över toleransnivån görs ett val att kapa banden till Aurier för att ta ställning mot agerandet. PSG har på sin ungdomssida lagt ut sin Code of Conduct där det bland annat finns som policy att de ska respektera sitt lag och sina lagkamrater (PSG Football Academy, 2016). Det är utifrån det svårt att säga att Aurier inte bröt mot en massa regler som med största sannolikhet även fanns inskrivna i hans kontrakt. Det komplicerade med denna händelse var dock att kritiken kom inifrån och på så sätt svårare och visa på en bild utåt att organisationen står tillsammans och stark. Istället föll valet på att attackera personen bakom uttalandet, vilket är en offensiv strategi att försvara sig på (Swann, 2014: 156).

Nu försvarar jag inte spelaren då jag själv anser att agerandet var bortom professionalism och angränsade mer till idiotism. Vad som stannar hos mig är känslan jag får från PSG (och många andra organisationer) vilket är att det är okej att göra skada utåt men inte inåt. För att dröja kvar i fotbollens värld finns det flera fall där fotbollsspelare kört rattfulla och skadat flera personer. Istället för att klubbarna ger dem samma behandling erbjuder de ofta hjälp till spelaren i form av läkarvård och psykologisk vård. Spelaren kan bli avstängd ett tag men brukar i regel vara tillbaka på planen relativt snabbt igen.

Det finns såklart rötägg överallt och alla förtjänar inte flera chanser, så Aurier har nog gjort sig förtjänt av sitt öde. Dock har kritik riktats mot att organisationerna har för stor makt inom den här typen av problemhantering (Coombs & Holladay, 2010: 204). Därför tycker jag att det är viktigt för alla organisationer att att behandla problemen i största möjliga mån istället för att göra sig av med detsamme. Då anseende byggs upp inifrån (Coombs & Holladay, 2010: 169f) tycker jag att det är speciellt viktigt att se till så att inre konflikter hanteras på rätt sätt så att inte anseendet ska skadas ytterligare. Ett bra sätt att göra det på är att ha en öppen dialog med sina intressenter (Swann, 2014: 161).

Att bara göra sig av med problem är inte alltid att lösa dem.

Det är lite som när jag ska betala en räkning. Antingen kan jag betala räkningen, ha lite mindre pengar på kontot men i alla fall löst problemet. Eller också kan jag smussla ner räkningen i grannens brevlåda i hopp om att jag ska slippa betala den. När den dock kommer tillbaka två dagar efter förfallodatum har jag inte bara förargat avsändaren.

Jag har gjort mig ovän med min granne också.

Taco hej

Källor
Coombs, T & Holladay, S. (2010). PR Strategy and Application. Managing Influence. Wiley-Blackwell

Paulsson, N. (2016). Lagkamratens påhopp mot PSG-stjärnorna. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/internationell/frankrike/article22262457.ab [Hämtad 2016-03-18]

PSG Football Acedemy. (u.å.). http://psgfootballacademy.in/code-of-conduct-for-children/ [Hämtad 2016-03-18]

Swann, Patricia. (2014). Cases in Public Relations Management: The Rise of Social Media and Activism. Andra upplagan. New York: Routledge.

Medierelationer: Vi är alla journalister! Eller?

Några ord som etsat sig fast i mitt huvud är något som jag hörde på en föreläsning av en journalistlärare. Han sade, i runda slängar, att “som PR-utövare bör du alltid sträva efter att vara vän med journalisterna för de kommer inte alltid att vilja detsamma. Kom ihåg att vi inte jobbar med varandra”.

Hmm. Där ser man.

Tron om att journalism alltid är objektivt går att diskutera. För existerar objektivitet i nyheter? Nä, det är snarare tolkningar av världen som förmedlas till läsaren och som tas för objektiv. Tolkningar som i sin tur kommer från journalisten själv och kan påverkas, eller manipuleras om man så vill. När journalisten skriver sina texter är de ofta influerade av något som kommunikatören arbetat med, ett pressutskick, en intervju eller liknande. Om en som kommunikatör i detta fall är duktig i sitt arbete ökar sannolikheten att journalisten ska ta med innehållet när de formulerar sin text (Swann, 2014: 97). Om det går att nästla sig in i kedjan mellan händelse och artikel borde alla kommunikatörer ta den (Coombs & Holladay, 2010: 110), det är ett utmärkt tillfälle till publicitet.

Vid exempelvis en kris kan utnyttjandet av medierelationer också komma väl till hands. En god kontakt kan leda till att det går att uttala sig på ett ställe där det egentligen inte hade funnits utrymme. Detta är något som hade kunnat mildra omständigheterna för berörda personer. Då medielandskapet har utvecklats finns det även ett ömsesidigt behov. I takt med att det finns ett allt hårdare tryck på journalisten att sätta artiklar på pränt har kommunikatören ett behov av att delge information.

Så en person har som mål att delge information, en annan har som mål att få information. Hur har relationen mellan yrkesgrupperna kunnat bli så snedvriden? Kommunikation och journalistik angränsar till varandra i område, och mycket handlar om att förmedla budskap (Coombs & Holladay, 2010: 108f). Budskapen i sig skiljer sig och det är här jag tror att den första knaken i fogen skedde. Då journalistiken har utvecklats åt det kommersiella hållet och fått kritik med klickjounrnalistik som främsta exempel har kommunikatörsrollen vunnit legitimitet. Enligt många kommer kommunikatören ta över journalistens roll, jag vet inte om det stämmer. Kanske med tiden. Att säga att “vi alla är journalister” tycker jag också ger en skev bild då det är skillnad på exempelvis kommentering i olika forum och professionell rapportering utav händelser. Låt gå för att sanningshalten i diverse tidningar är tveksam, det är fortfarande en fråga om legitimitet.

Den skrivande delen av kommunikatörens roll innefattar saker som att figurera i sociala medier och bemöta kritik och ge feedback, skriva pressutskick, ansvara för text på webben och formulera innehåll till olika presentationer. Dock är det viktigt att komma ihåg att sociala medier inte går att kontrollera på samma sätt som exempelvis ett nyhetsbrev (Swann, 2014: 100). Journalistens roll har utvecklats till att producera nytt innehåll på nyhetssidor för att tillfredsställa efterfrågan. En av konsekvenserna blir att journalister tar texter rakt av. Ytterligare anledningar till spänningar mellan grupperna, speciellt om inte kommunikatören för förtjänad ära för artikeln.

Frågan är om det borde vara konkurrens mellan grupperna. Jag tycker att viss konkurrens ska finnas och att det alltid ska finnas krav på varandra. Att dock hjälpas åt för att få ner läsvärda artiklar med bra information borde ligga i bådas intresse då det kan hjälpa båda parter (Coombs & Holladay, 2010: 109). När jag var sju år och spelade fotboll brukade vi bråka om vem som skulle få göra mål, även då vi spelade i samma lag. Tycker att nivån på bataljen mellan kommunikatörer och journalister ofta har samma barnsliga nivå. På det sättet kanske det går att få bort en del av alla klickrubriker som dyker upp i mina flöden dagligen och sakta dödar min själ. I annat fall får Karin O’Mahoney på Svenska Dagbladet fortsätta skriva artikar som “Tio saker att göra på flyget” (O’Mahoney, 2009).

Så vad har vi på relationen mellan jornalister och kommunikatörer? Ofta ingenting av värde eftersom vad som skulle kunna vara bra samarbeten för att sprida information istället handlar om dysfunktionella relationer. Ironiskt, med tanke på vad de både grupperna står för. Och där är vi nu.

Taco hej.

Källor
Coombs, T & Holladay, S. (2010). PR Strategy and Application. Managing Influence. Wiley-Blackwell

O’Mahoney, K. (2009). Tio saker att göra på flyget. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/10-saker-att-gora-pa-flyget [Hämtad 2016-03-09]

Swann, Patricia. (2014). Cases in Public Relations Management: The Rise of Social Media and Activism. Andra upplagan. New York: Routledge.

Aktivism: Samtidens Robin Hoods?

I en värld som präglas av att ständigt måla upp antagonister och protagonister finner aktivisten en tydlig plats i soppan. Aktivistens funktion i dagspressen är att i många fall att rendera i ett mittuppslag eller ett reportage. I sig kanske det inte är så konstigt, ordet aktivist för osökt tankarna in på protester och våldshandlingar när de aktiva försöker få sin röst hörd. Då aktivister en grupp människor som försöker få förändring på olika företag genom att sätta press på dem (Swann 2014: 226), och därigenom ämnar att öka sitt inflytande (Coombs & Holladay, 2010: 90) blir det ofta uppmålat som en film, de onda mot de goda.

En behöver dock inte stå och kasta sten på Forsmarks kärnkraftverk för att vara aktivist. Små aktiviteter kan alltså också prägla dem, som exempelvis att enbart köpa kläder gjort på återvunnet material. I detta fall kallas fenomenet för buycotting och innebär att genom konsumenten använder sin inflytande som kund till att försöka styra utbud (Sweet, 2012: 162). Vad som gör denna form av aktivism mindre känd för allmänheten tror jag har sin grund i nyhetsvärdet. Jag vet inte om det någonsin gått att läsa “Personer köpte jeans av återvunnet material” på en kvällstidnings framsida och det är av denna anledning jag tror att ordet aktivist ständigt förknippas med våldsaktioner. Det finns helt enkelt inget nyhetsvärde i sådana artiklar.

Så vem är antagonisten och protagonisten? Debatten kring vad som är rätt och vad som är fel är en komplicerad sådan. Ett exempel på aktivism som verkligen är relevant för frågeställningen finns i subgenren hacktivism som främst kanske förknippas med hackernätverket Anonymous. De har som princip att informationen ska vara fri och de tar avstånd från ledarskap i samhället (Youtube, 2015). Anonymous har genom sitt arbete hjälpt och stjälpt många olika organisationer där kampen mot scientologkyrkan är en av nätets mest spektakulära. Att de består av individer som de själva menar kan vara “era mammor, era pappor, era söner och döttrar” (ibid) gör att budskapet blir tydligt, de kan vara vem som helst, de kan vara överallt.

Ett företag beslutar om att gömma information för en bred massa. Ett fåtal individer använder olagliga medel för att släppa informationen fri. Är det rätt eller fel? Går det verkligen att rättfärdiga hacking? Njaaaaeh. Kanske. Förmodligen inser de själva detta då de säger att:

“And for those who ask the question ‘if Anonymous is good or bad?’ asking that question is like asking ‘is humanity good or bad?’ Anonymous is both good and bad. One part is trying help you and the other is trying to fuck you over.” (Youtube, 2015).

Den största delen av mig tycker att det går för långt när ett fåtal individer opererar utanför lagens ramar och endast har sina egna moraliska kompass som riktlinjer. Det spelar ingen roll att ändamålet är bra eftersom handlingen i sig inte är försvarbar. Jag kan dock inte ljuga och säga att jag inte tycker att det finns någon charmig mystik med Anonymous. De känns lite som Robin Hood, tar från de rika och ge till de fattiga. Skillnaden, förutom att vi inte lever på medeltiden, är att valutan de jobbar med är information.

Med utgångspunkt i aktivism tycker jag att det är bra vad som faktiskt kan uträtta med små medel för att göra sin röst hörd. På det stora hela tycker jag att förändring i regel är bra och främjar utveckling samhället, med aktivism kan kan ett fåtal individer stå upp för något i hopp om att kunna påverka.

Det gäller bara att göra det på rätt sätt.

Taco hej.

Källor
Coombs, T & Holladay, S. (2010). PR Strategy and Application. Managing Influence. Wiley-Blackwell

Swann, Patricia. (2014). Cases in Public Relations Management: The Rise of Social Media and Activism. Andra upplagan. New York: Routledge

Sweet, S. (2012). Marknadsföring och konsumenter. I Borglund, Tommy, De Geer, Hans & Sweet, Susanne (red). Corporate Social Responsibility – En guide till företagets ansvar. Första upplagan. Stockholm: Författarna & Sanoma Utbildning AB

Youtube. (2015). Anonymous – Who we are, Who we aren’t. https://www.youtube.com/watch?v=bcMXmPcMYZA [2016-03-13]

CSR: Om samhällsansvar verkligen existerar.

CSR är, liksom många andra delar i branschen, ett område som är väldigt svårbedömt utifrån de perspektiv begreppet innefattar (Windell, 2012: 19). Å ena sidan finns det de bra sakerna, där samhällsnyttan står i fokus och gynnar den lilla människan. Å andra sidan finns det de bakomliggande orsakerna, där viljan att ta över en marknad genom maskerade budskap finns.

Det är inte alltid lätt att se skillnaden. Det är inte alltid det är en skillnad. Jag tror att orden “samhällsnytta” och “vinstdrivande” de kan leva i symbios med varandra på ett företag eller en organisation, även fast de per definition inte samspelar. Uttrycket win-win handlar om att båda parter gynnas vilket det i många fall är applicerbart på det arbete som läggs ner på samhällsansvaret CSR står för (De Geer, 2012: 32). I grunden förknippar jag CSR med något gott, något som alla företag borde ägna sig åt. Speciellt de stora företagen har fantastiska förutsättningar att göra gott på både nationell och internationell nivå. När företagen sedan får tillbaka från ett samhälle de hjälpt att förbättra är allt som det ska. Företagen är nöjda och individerna i samhället är nöjda.

Om vi stannar här, precis här, är allt frid och fröjd.

Om vi dock är kritiska (och fortsätter läsa) finns det negativa aspekter som kan komma ur kölvattnet av CSR. Samtidigt som det också kan skaka om bilden av det – som något genomsyrat av goda intentioner. För jag kan helt ärligt inte säga att dessa existerar, så låt oss inte se det hela genom fingrarna helt: Business är, och kommer alltid att vara, prio nummer ett för i regel alla företag. Det intressanta är inte alltid att ha en omgivning som tycker om dem för det är ingenting som betalar lönerna på ett företag. Nä, det viktiga är att konsumenter agerar i ett köp som genererar i pengar på kontot. Det är A och O för många företags existens.

Låt oss istället se CSR-arbete som en del av det PR-arbete ett företag bedriver. Alltså som ett maskerat budskap: När de stora företagen utnyttjar sina resurser, både det ekonomiska och det i inflytande, till att skapa sig ännu större marknadsutrymme gäller det samtidigt att se till vad som händer med de mindre företagen. Jag ska ge exempel. Marks and Spencer vinner enormt mycket publicitet på sitt CSR-arbete (Borglund, 2012: 269). Den good will som kommer tillbaka genom lojala kunder och spridning i sociala medier gör företaget rikt. Men på samma gång blir andra, mindre företag utsatta för en konkurrens som de i många fall inte kan klara av vilket gör att de i riskerar att gå i konkurs.

Att detta landar i det svårbedömda faller sig ganska naturligt. Där frågan om CSR kan vara oetiskt ställs. Ja och nej. Svaret beror snarare på hur, och i vilket syfte det används. Det är svårt att klaga när något gott görs i samhället, sån skepticism har jag inte. Men det är när det används i rent marknadsföringssyfte jag tycker att kraften i det urvattnas och försvinner. När det används som ett verktyg för att profitera och inte för att hjälpa. Jag hoppas, och tror, att den flesta företagen faktiskt vill göra gott för att gynna fler individer.

Jag pratade med en person inom byggbranschen förut, han beskrev arbetet ungefär såhär “när vi förhandlar om en skola kan en kommun ha en budget på exempelvis 200 miljoner kronor. Under förhandlingen säger vi såhär ‘ni kan få den där här skolan för den pengen, men det är ingen bra skola! Om ni istället ger oss 300 miljoner kan vi bygga en bättre skola med bättre ventilation och som är mer handikappsanpassad´”. Det vi kan fundera på är följande: Tar personen ansvar gentemot eleverna i framtida skola? Är ansvaret mot sig själv och sin arbetsgivare som skulle tjäna mer? Mot båda? Att samhällsansvaret kan se olika ut beroende på infallsvinkel (Windell, 2012: 22) är något jag ställer mig bakom i detta fall.

Den största delen av mig tycker att CSR är viktigt, om inte livsavgörande i många fall. Det handlar om att ge tillbaka till samhället. Att skänka kläder, bygga skolor i utsatta länder och jobba för miljön är alla punkter som bör primeras. Förutsättningarna det kan ge för fler personer att få jobb som gått arbetslösa är helt fantastiskt.

Jag undrar ibland bara om det inte är just den här formen av expansion av stora företag som i en lång kedja kan vara en av orsakerna till att många av personerna blivit utan jobb från första början?

Taco hej!

Källor:
Borglund, T. (2012). Företagens roll i samhället. I Borglund, Tommy, De Geer, Hans & Sweet, Susanne (red). Corporate Social Responsibility – En guide till företagets ansvar. Första upplagan. Stockholm: Författarna & Sanoma Utbildning AB

De Geer, H. (2012). Företagens roll i samhället. I Borglund, Tommy, De Geer, Hans & Sweet, Susanne (red). Corporate Social Responsibility – En guide till företagets ansvar. Första upplagan. Stockholm: Författarna & Sanoma Utbildning A

Windell, K. (2012). Företagens ansvar. I Borglund, Tommy, De Geer, Hans & Sweet, Susanne (red). Corporate Social Responsibility – En guide till företagets ansvar. Första upplagan. Stockholm: Författarna & Sanoma Utbildning AB

PR: Etik, relationer och trolleri

Vilka onda planer smids just nu bakom lyckta dörrar? Det kanske kan låta som ett citat som används i en glamourös och totalt verklighetsfrånvänd actionfilm, men lite av det tänket präglar samhällets syn på PR-branschen. Det är svårt för gemene man att se vad som är PR och inte, och det är förståeligt. Inte ens utövarna av PR verkar vara överens om hur det ska definieras. Det finns allt från långa komplicerade förklaringar ner till korta och mer precisa om vad det borde handla om. Gemensamt för dem alla är i regel att de utgår från relationer mellan intressenter (Coombs & Holladay, 2010: 3)

För att förstå om samhället behöver PR måste vi förstå vad PR är. En av grundpelarna i PR är etik som för mig handlar om hur ett budskap paketeras och presenteras. Det kan låta som en smal väg men skillnaden mellan en genomtänkt utformning på propaganda och en transparent kommunikation kan vara enormt stort och få ett helt samhälle att blunda för vad som sker. Det är lite som på en trollerishow där den som är utför sin magi får publiken att fokusera på allt annat än den punkt där det verkligt intressanta sker. Trollkarlen säger “titta här” men det är i periferin det verkligt intressanta händer. Nu tycker jag inte att trolleri i sig är oetiskt, men symboliken är likartad. När en PR-utövare som är duktig på sitt jobb använder PR kan publiken bli lika hänförd och engagerad som när det helt plötsligt går att såga en kvinna mitt itu.

På samma sätt som etikansvaret ligger hos producenten ligger den, i mitt tycke, lika mycket på mottagaren av budskapet. Vi lever i ett informationssamhälle där det finns flera olika vinklar på den “sanning” som presenteras. Med PR eftersträvas en vilja att göra något bra (Swann, 2014: 3ff) men det är inte alltid det efterföljs. Här någonstans får vi vara ärliga mot oss själva och bara konstatera att människan i sin natur är lat och vi i regel alltid tar den enkla vägen. Det är detta som jag tycker blir intressant, det selektiva val av sanningen människor väljer att se och att i samma veva förkasta andra versioner av samma händelse som nonsens. Hade jag fått en femkrona för varje gång någon sa “det är visst sant, jag läste det på Facebook” hade jag förmodligen kunnat köpa mig en lägenhet. Och en bil.

Den del av människan som inte är kritisk mot information suger till sig budskap som en svamp och är lättpåverkad. Jag skulle kunna ta upp exempel med SD här, kanske nazismen eller Nordkorea också. Men jag vill gärna ta ett snabbt exempel med en händelse som verkligen fascinerar mig, något om visar på hur svårt det är att veta att man faktiskt påverkas av det som händer omkring en och vad som kan hända när man blint följer strömmen.

1967 genomfördes ett experiment på en High school i USA. Läraren, Ron Jones, hade svårt att förklara för sina elever hur nazisterna kunde vilseleda så många personer och hur anhängarna kunde bli så många (Gentele, 2008). Istället för att undervisa kring hur det gick till valde Jones att göra ett experiment av det. Han lyckades, med sin auktoritära ledarstil med strikta regler locka över 200 anhängare innan han avslutade experimentet. Då hade de bland annat ett medlemskort och en egen hälsning inte helt olik den nazisterna använde (Johnston, 2008).

Vad jag vill få fram är att PR-utövaren måste känna till vad konsekvenserna av sitt eget agerande kan bli, att deras följare kan följa dem utan att blinka och att deras “trolleri” kan forma verkligheten för ett stort antal personer. Vad jag tycker är att det ständiga trendordet transparens fyller en viktig funktion men, som tidigare nämnt, att det även är upp till konsumenten att leta för att kunna agera etiskt. Men det är en svår ekvation att förhålla sig till. Etik utgår från individen (Coombs & Holladay, 2010: 26f) och PR existerar överallt omkring oss. Etiska förhållningssätt och grundprinciper om hur saker ska fungera existerar men är inte allmängiltiga. Jag tror, för att hitta en väg ut ur djungeln av sanningar och osanningar, etiska och oetiska perspektiv, måste vi utgå från oss själva och ibland stanna upp och fundera på vad som verkligen händer.

Så när jag menar att samhället behöver bli mer kritiskt menar jag inte att PR ska tas bort. Det behöver bara bedrivas på rätt sätt.

Taco hej

Källor:
Coombs, T & Holladay, S. (2010). PR Strategy and Application. Managing Influence. Wiley-Blackwell

Gentele, J. (2008). Politisk diktatur som experiment. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/politisk-diktatur-som-experiment [2015-02-20]

Johnston, S. (2008). The Wave: the experiment that turned a school into a police state. The Telegraph. http://www.telegraph.co.uk/culture/film/3559727/The-Wave-the-experiment-that-turned-a-school-into-a-police-state.html [2015-02-20]

Swann, Patricia. (2014). Cases in Public Relations Management: The Rise of Social Media and Activism. Andra upplagan. New York: Routledge.

Hej hej bloggen!

Där är det, den mest stereotypa inledning på ett inlägg man kan ha. Jag har aldrig bedrivit någon form av bloggverksamhet själv på regelbunden basis och med den här bloggen, där kommunikationshändelser diskuteras, skaffar jag mig en ny erfarenhet. Så vem är jag då? Mitt namn Jonathan Medin och jag kommer från Norrtälje. Jag är lång, smal och gillar att laga mat. Min största passion i livet är dock sport och jag konsumerar en hel del av den varan. Fotboll ligger mig närmst om hjärtat och om AIK spelar är det en fråga om liv och död.

Förutom att leva studentlivet tränar jag en hel del. Egentligen tycker jag att träning brukar vara skittråkigt, speciellt individuell träning. Men det är ännu värre att låta bli, därför gör jag det. En självklarhet med att studera är att en del av fritiden också går åt till att plugga. Eller… vad som egentligen är fritid och vad som är studietid är flytande som student. Jag skulle gissa på att studenter generellt anser tider som inte är schemalagda som “jag borde egentligen plugga”-tider, oavsett om det är en onsdagskväll eller en lördagsmorgon.

Som ett led i mitt pluggande har den här bloggen blivit till då den tillhör kursen C1 som jag läser just nu. Den sista terminen kommer dock inte enbart spenderas med att skriva blogg då jag förutom denna kurs läser, och kommer att läsa, sports management, varumärkets kommunikativa roll, retorik och utvecklingskursen C2. Det är med andra ord en blandad kompott av kurser som ska betas av innan jag kan få min examen. Vad som händer efter densamme har jag ingen som helst aning om.

Inom kommunikationsfältet är det framförallt intern kommunikation som jag tycker är särskilt intressant. Fenomenet att kunna skapa bättre förutsättningar för ett företag eller en organisation externt genom att jobba bättre internt tror jag är någonting som jag kommer vilja jobba mer med. Sen är reklambranschen i sig är väldigt intressant och jag skulle även kunna tänka mig att jobba med projekt från idé till slutprodukt. I en önskevärld hade något av ovanståeende applicerats på ett arbete inom en idrottsvärlden. En annan tanke är att jag vill bli chef någonstans och bara för att kunna sitta bakom ett stort mahognyskrivbord och kasta äpplen på kollegor som inte sköter sig.

Den 11 februari fyller jag 24 år. Det jag önskar mig mest av allt i födelsedagspresent är härskarringen.

Stort grattis till alla som orkat läsa mitt första blogginlägg.

Taco hej